Om längtan efter att få vara sig själv

av Malin Tindberg

Att försöka skaffa barn. Att vara med barn; den lyckligaste tiden i ens liv sägs det. Skitsnack säger jag! Efter ett antal missfall, som säkert orsakats av att det varit något fel på fostret snarare än att jag gjort något fel, blir man lätt lite försiktig, just ifall att det ändå kanske var så att det var jag som orsakade de där missfallen... "Lite" försiktig har för min del inneburit tävlingsförbud samt förbud mot högintensiv träning under tiden vi försökt att bli med barn samt under den första kritiska delen av en graviditet. Därefter har jag faktiskt tillåtit mig själv att delta i tävlingar, men då hållit tempo och ansträngning till något jämförbart med en "söndagsutflykt". Rimligt kan många tycka, men för en adrenalin-junkie som jag så har det här varit supertufft!

Jag älskar mina barn, inget snack om saken, och uppehållet var helt klart värt det, men drygt två år utan adrenalinpåslag har gjort att jag tappat bort mig själv lite. Under två års tid har jag knappt suttit på min mountainbike, och vid de enstaka tillfällena som jag gjort det så har det inte gått fort. Jag har längtat så mycket efter att få köra fort, att få känna svetten spruta och att få känna mig helt slutkörd. Jag har längtat efter det så mycket att nu när jag äntligen kan göra det så får jag inte nog av det. Vilodag!? Vad ska det vara bra för?! ;-)

Jag längtar efter att Warren ska komma hem ifrån jobbet så att jag kan gå ner i källaren och sätta mig på Monarken. Där och då är det bara jag mot det inställda motståndet. Jag är inte mamman Malin; jag är inte brandingenjören Malin, jag är bara jag, bara Malin! Och det ger mig så mycket energi! Energi jag behöver för att orka vara mamma. Jag är äntligen på väg tillbaka!