Ensamt på prispallen?!

av Malin Tindberg

2014 var min bästa säsong någonsin och ändå kändes min insats stundtals inte ett skit värd.

Det var året efter Hilda föddes och träningen blev i samband med det mer strukturerad. När både Warren och jag ville få till våra dagliga träningspass, och helt plötsligt inte kunde träna tillsammans (med undantag från distanspassen med cykelkärran) så krävdes planering. Att jag dessutom hade haft ett längre uppehåll bidrog, på samma sätt som det gör nu, till att jag kände mig supermotiverad. 

Jag tror 2014 även är det året vi kört flest tävlingar; vi var iväg i stort sett varenda helg från april till september. Vi deltog i de nationella serierna i Danmark (SRAM-liga) och Sverige (SWE-cup), de regionala serierna Västgötacupen och X-cup i Skåne samt ett antal andra tävlingar i UK, Danmark och Norge. Det gick bra för både mig och Warren med pallplatser vid i stort sett varenda tävling vi ställde upp i, vilket gav mersmak. Men efter Master-VM i Norge, vilket var vårt huvudmål för säsongen, gick luften ur oss och vi fick problem med motivationen den sista månaden. Något som inte bidrog, och som jag blev påmind om häromveckan, var säsongsavslutningen i SWE-cup. Av någon anledning kom fotot från prispallen av totalen fram i något flöde på Facebook och kommentaren "Var jag var den enda deltagaren?" fälldes. Och ja, nästan så var det.

Säsongsavslutning och prispall för SWE-cup 2014

Det fanns faktiskt en tvåa och en trea i cupen, men de var inte på plats vid sista deltävlingen (dock kan man ju undra om det inte borde vara så att man ska ha deltagit i ett visst antal deltävlingar för att få en totalställning i cupen). Faktum är att 2014 vann jag SWE-cup för att jag var den enda deltagaren vid flertalet deltävlingar. Jag stod brevid när de räknade ihop totalpoängen och det var inte det minsta roligt. När vi tittade på tabellen kändes jag inte som en värdig vinnare, och att ha en prisceremoni kändes patetiskt. Min insats, alla de timmar jag slitit i källaren på monarken, kändes inte ett skit värt! Jag är supernöjd med min säsong och hur jag presterade, men att resa land och rike runt för att vara den enda deltagaren suger. Jag känner även för Erika Jepson, som i fjol dominerade D30-klassen i XCM, men som vid SM inte fick titulera sig svensk mästare p.g.a. för få deltagare. Det suger ännu mer!

I Västgötacupen är förutsättningarna bättre för där har de en maxiklass. En gemensam start och samma antal varv för klasserna D Elit, D Junior och D30 (med motsvarande upplägg dör herrarna) vilket innebär att du har fler att fajtas med. Och att vinna maxiklassen vid ett par tillfällen var superroligt.

Leder man maxiklassen i Västgötacupen får man köra i ledartröja

Reser man över sundet är det väldigt annorlunda. Cykelsporten är grymt stor i Danmark och där kan man alltid räkna med motstånd i form av många deltagare. 

I samband med planeringen av min träning för den kommande säsongen måste jag bestämma mig för ett antal tävlingar som jag vill toppa formen till. De senaste veckorna har Warren och jag därför pratat väldigt mycket om vilka tävlingar vi vill köra. Vi är ganska eniga om att vi inte vill upprepa den "tävlingstastiska" säsongen 2014 och måste därför välja ut ett antal tävlingar, med fördel, men inte nödvändigtvis samma. Warren, som är den som planerar min träning, hade SM-guld som huvudmål för mig, medan jag, lite i min ensamhet, haft tankar kring att köra Master-VM igen. När Warren berättade att VM går redan i juni, och att vi inte kommer att ha tillräckligt med tid för att toppa formen till dess, gick luften ur mig. Och när sedan fotot från SWE-cupfinalen 2014 dök upp gick jag in i lite nya tankebanor. Ska jag verkligen gå in i denna satsning för att vid flertalet tävlingar vara den enda deltagaren? Och tänk ifall jag lägger allt mitt krut på att vinna SM, och så blir det inte ens SM-status p.g.a. för lågt deltagarantal! Nä, min insats ska kännas värdig! I det här skedet funderar jag därför på att köra elitklass. Jag vet att jag inte har något som helst att säga till om i toppskiktet, men jag tror och hoppas kunna fajtas lite i skiktet därunder. Det är ett stort steg, och än så länge är det bara funderingar, men ju mer jag tänker på det, desto mer övertygad blir jag att det är rätt väg att välja. Det kommer bli tufft och det kommer att göra ont! Jag kommer få fetingstryk av yngre förmågor och periodvis kommer motivationen och självförtroendet att få en törn, men på det stora hela tror jag det är en utmaning som kommer att utveckla mig som cyklist och hjälpa till med motivationen. Och gör det inte det får jag väl byta tillbaka till tantklass nästa år igen. Generellt sett brukar det finnas fler och många gånger snabbare deltagare i D40-klassen, så det blir kanske lagom att gå tillbaka till veteranklass då? Jag har fortfarande ett antal veckor på mig att fundera innan jag måste beställa tävlingslicens... Är jag helt fel ute?

Årets första MTB tävling

Vega Vintercup den 22 januari blev årets första race

av Helen Nilsson

I söndags var det dags för mig att köra årets första Mtb-tävling. Det var på Vega Vintercup i Tisvilde hegn, Danmark, och det var den fjärde  av sex deltävlingar. Det var lite osäkert om jag skulle delta eftersom sambon Jonas även är anmäld till cupen. Han har dock bara kunnat köra en deltävling av dessa fyra pga sjukdomar för både han själv och dottern, så denna deltävling tänkte jag att han kunde få köra när dottern återigen blev sjuk. Men på fredagen tyckte dock Jonas att det är bättre jag kör eftersom även han varit krasslig tidigare under veckan samt att jag leder cupen.

Jag åker dit som de flesta andra gångerna med cykelvännerna Lars Bengtsson, Alexander Lapajne och Jonas Eneberg. Vi kommer upp till vackra Tilsvide hegn och det är vindstilla och fyra plusgrader. Värmer upp och konstaterar att banan verkar vara i god kondition. Väl vid starten där ca 250 andra cyklister ställt upp sig ser jag knappt några andra damer. Den grymma Ann-Dorthe Lisbygd (som ibland cyklar lika fort som Alex) ser jag en bit fram. Letar vidare efter fler damer då jag brukar försöka ställa mig där mina konkurrenter är så att vi ska få samma förutsättningar. När jag nu inte ser någon så ställer jag mig i starten där jag tycker jag hör hemma.

Starten går och det går fort. Efter startloopen går vi på singeltracks. Det blir köbildning en lång stund så när kön väl släpper har man hunnit återhämtat sig en del och det är bara att börja köra igen. Jag kommer in i ett bra flyt. Det är en rolig bana med många svängar och korta till halvlånga backar. Emellanåt hamnar jag bakom ett hjul och känner att detta är ett behagligt tempo, men kommer sedan på mig själv att detta funkar inte, det kan ju komma konkurrenter bakifrån så det är bara att börja omkörningen.

Efter fyra varv (1:20 min) är jag i mål. Jag stannar ett tag i målområdet och snackar men ser fortfarande inga damer som kommer i mål. Likaså när det bjuds på fika vid TP syns direkt inga damer till då heller. Tänkte att det var verkligen inte många damer med idag.
När sedan väl Jonas ringer och grattar för vinsten (följer mig live på nätet) så får han kommentaren "det var väl knappt inga andra damer med". Det visade sig att det var åtta damer inklusive de som jag brukar fajtas med. Jag hade vunnit med 3 resp 7 min och fick då ett konstaterande att jag hade nog gjort ett bra lopp. 

Det var skönt att ta hem den segern. Nu har jag tre segrar och en andra plats vilket medför att jag fortsätter leda cupen. Den 5 februari är det dags för femte deltävlingen och då hoppas jag både Jonas och jag kan köra.Efter den helgen bär det av till Gran Canaria i två veckor med "hela" familjen plus två andra familjer. En efterlängtad semester i kombination med cykling. Men tills dess blir det några vinterturer och trainerpass i Svealand. 

Om längtan efter att få vara sig själv

av Malin Tindberg

Att försöka skaffa barn. Att vara med barn; den lyckligaste tiden i ens liv sägs det. Skitsnack säger jag! Efter ett antal missfall, som säkert orsakats av att det varit något fel på fostret snarare än att jag gjort något fel, blir man lätt lite försiktig, just ifall att det ändå kanske var så att det var jag som orsakade de där missfallen... "Lite" försiktig har för min del inneburit tävlingsförbud samt förbud mot högintensiv träning under tiden vi försökt att bli med barn samt under den första kritiska delen av en graviditet. Därefter har jag faktiskt tillåtit mig själv att delta i tävlingar, men då hållit tempo och ansträngning till något jämförbart med en "söndagsutflykt". Rimligt kan många tycka, men för en adrenalin-junkie som jag så har det här varit supertufft!

Jag älskar mina barn, inget snack om saken, och uppehållet var helt klart värt det, men drygt två år utan adrenalinpåslag har gjort att jag tappat bort mig själv lite. Under två års tid har jag knappt suttit på min mountainbike, och vid de enstaka tillfällena som jag gjort det så har det inte gått fort. Jag har längtat så mycket efter att få köra fort, att få känna svetten spruta och att få känna mig helt slutkörd. Jag har längtat efter det så mycket att nu när jag äntligen kan göra det så får jag inte nog av det. Vilodag!? Vad ska det vara bra för?! ;-)

Jag längtar efter att Warren ska komma hem ifrån jobbet så att jag kan gå ner i källaren och sätta mig på Monarken. Där och då är det bara jag mot det inställda motståndet. Jag är inte mamman Malin; jag är inte brandingenjören Malin, jag är bara jag, bara Malin! Och det ger mig så mycket energi! Energi jag behöver för att orka vara mamma. Jag är äntligen på väg tillbaka!