Ensamt på prispallen?!

av Malin Tindberg

2014 var min bästa säsong någonsin och ändå kändes min insats stundtals inte ett skit värd.

Det var året efter Hilda föddes och träningen blev i samband med det mer strukturerad. När både Warren och jag ville få till våra dagliga träningspass, och helt plötsligt inte kunde träna tillsammans (med undantag från distanspassen med cykelkärran) så krävdes planering. Att jag dessutom hade haft ett längre uppehåll bidrog, på samma sätt som det gör nu, till att jag kände mig supermotiverad. 

Jag tror 2014 även är det året vi kört flest tävlingar; vi var iväg i stort sett varenda helg från april till september. Vi deltog i de nationella serierna i Danmark (SRAM-liga) och Sverige (SWE-cup), de regionala serierna Västgötacupen och X-cup i Skåne samt ett antal andra tävlingar i UK, Danmark och Norge. Det gick bra för både mig och Warren med pallplatser vid i stort sett varenda tävling vi ställde upp i, vilket gav mersmak. Men efter Master-VM i Norge, vilket var vårt huvudmål för säsongen, gick luften ur oss och vi fick problem med motivationen den sista månaden. Något som inte bidrog, och som jag blev påmind om häromveckan, var säsongsavslutningen i SWE-cup. Av någon anledning kom fotot från prispallen av totalen fram i något flöde på Facebook och kommentaren "Var jag var den enda deltagaren?" fälldes. Och ja, nästan så var det.

Säsongsavslutning och prispall för SWE-cup 2014

Det fanns faktiskt en tvåa och en trea i cupen, men de var inte på plats vid sista deltävlingen (dock kan man ju undra om det inte borde vara så att man ska ha deltagit i ett visst antal deltävlingar för att få en totalställning i cupen). Faktum är att 2014 vann jag SWE-cup för att jag var den enda deltagaren vid flertalet deltävlingar. Jag stod brevid när de räknade ihop totalpoängen och det var inte det minsta roligt. När vi tittade på tabellen kändes jag inte som en värdig vinnare, och att ha en prisceremoni kändes patetiskt. Min insats, alla de timmar jag slitit i källaren på monarken, kändes inte ett skit värt! Jag är supernöjd med min säsong och hur jag presterade, men att resa land och rike runt för att vara den enda deltagaren suger. Jag känner även för Erika Jepson, som i fjol dominerade D30-klassen i XCM, men som vid SM inte fick titulera sig svensk mästare p.g.a. för få deltagare. Det suger ännu mer!

I Västgötacupen är förutsättningarna bättre för där har de en maxiklass. En gemensam start och samma antal varv för klasserna D Elit, D Junior och D30 (med motsvarande upplägg dör herrarna) vilket innebär att du har fler att fajtas med. Och att vinna maxiklassen vid ett par tillfällen var superroligt.

Leder man maxiklassen i Västgötacupen får man köra i ledartröja

Reser man över sundet är det väldigt annorlunda. Cykelsporten är grymt stor i Danmark och där kan man alltid räkna med motstånd i form av många deltagare. 

I samband med planeringen av min träning för den kommande säsongen måste jag bestämma mig för ett antal tävlingar som jag vill toppa formen till. De senaste veckorna har Warren och jag därför pratat väldigt mycket om vilka tävlingar vi vill köra. Vi är ganska eniga om att vi inte vill upprepa den "tävlingstastiska" säsongen 2014 och måste därför välja ut ett antal tävlingar, med fördel, men inte nödvändigtvis samma. Warren, som är den som planerar min träning, hade SM-guld som huvudmål för mig, medan jag, lite i min ensamhet, haft tankar kring att köra Master-VM igen. När Warren berättade att VM går redan i juni, och att vi inte kommer att ha tillräckligt med tid för att toppa formen till dess, gick luften ur mig. Och när sedan fotot från SWE-cupfinalen 2014 dök upp gick jag in i lite nya tankebanor. Ska jag verkligen gå in i denna satsning för att vid flertalet tävlingar vara den enda deltagaren? Och tänk ifall jag lägger allt mitt krut på att vinna SM, och så blir det inte ens SM-status p.g.a. för lågt deltagarantal! Nä, min insats ska kännas värdig! I det här skedet funderar jag därför på att köra elitklass. Jag vet att jag inte har något som helst att säga till om i toppskiktet, men jag tror och hoppas kunna fajtas lite i skiktet därunder. Det är ett stort steg, och än så länge är det bara funderingar, men ju mer jag tänker på det, desto mer övertygad blir jag att det är rätt väg att välja. Det kommer bli tufft och det kommer att göra ont! Jag kommer få fetingstryk av yngre förmågor och periodvis kommer motivationen och självförtroendet att få en törn, men på det stora hela tror jag det är en utmaning som kommer att utveckla mig som cyklist och hjälpa till med motivationen. Och gör det inte det får jag väl byta tillbaka till tantklass nästa år igen. Generellt sett brukar det finnas fler och många gånger snabbare deltagare i D40-klassen, så det blir kanske lagom att gå tillbaka till veteranklass då? Jag har fortfarande ett antal veckor på mig att fundera innan jag måste beställa tävlingslicens... Är jag helt fel ute?