Med en höst präglad av rehabträning och med två månaders stillasittande efter min operation i december var jag väl införstådd med att jag inte skulle prestera som jag önskade, men tävling är ju den bästa träningen, så jag tänkte att det inte fanns någon anledning att inte tävla. Förutom att det är förnedrande att köra dåligt såklart; men jag bjuder på det.
Varbergs MTB 2 dagars 2014 |
Värmde upp med teamis Sandra varpå vi begav oss till upprop strax efter 15. Det var 8 stycken anmälda i Dam Elit, men bara 7 till start. Av någon konstig anledning blev jag uppropad först vilket såklart var till min fördel för då fick jag bäst position inför första kurvan efter starten. Startsnabb som jag är var det heller inga problem att ta ledningen in i första backen. Jag har många gånger funderat på att ta det lite lugnare ut från start när jag vet att jag inte har förutsättningar att hålla ledningen, men det är ju lite roligt, så det får motståndarna ta.
Roligt att vara på banan igen |
Märkte ganska snabbt att jag körde för mesigt för att kunna hänga på mina vanliga konkurrenter, men pulsen var det då inget fel på. Hamnade lite i ett ingemansland men tyckte ändå att jag fortsatte att trycka på. Möjligtvis att jag saktade ner lite på sista varvet, för jag hade något lägre puls då i jämförelse. Måste verkligen tacka för alla hejarrop längs banan; det gör att man orkar pressa sig lite extra.
Rullade i mål på en femteplats, vilket kändes helt ok, men tidsgapet upp till framförvarande åkare var inte ok. Jag hade inga förväntningar på att prestera, men det kändes lite deprimerande att vara så långt efter de man tidigare kört relativt jämt med. Har tänkt att jag kanske hittar någon typ av form i slutet av säsongen, men efter detta känner jag mig inte lika säker längre. Som tur var körde Sandra till sig en seger och då kunde jag i alla fall känna mig nöjd med hennes och i sin tur teamets prestation.
Sandra och Singletrack Sisters Race Team powered by Musette överst på pallen <3 |
No comments:
Post a Comment