MTB säsongen går mot sitt slut

Fast säsongen inte blev som jag tänkte detta år så är jag grymt nöjd med den.

Började med att ta hem segern i danska Vintercupen i D 40 efter 6 deltävlingar.

På sportlovet blev det semester varvat med träning på Grand Canaria med familjen och våra härliga vänner med familj Malin, Warren, Jessica och Fredrik.

Nu blev det ju inte som planerat då jag efter några dagar på denna ön började känna mig hängig. Trodde först det var en förkylning men det blev bara värre och värre och det slutade med sjukhusbesök och fick beskedet kraftig lunginflammation....Ett tungt besked. Efterlängtad semester med familjen och cykling på det blev det inte så mycket av då jag tillbringade 10 dagar av 14 att vara sjuk. Konstaterade även att försäsongen är då helt körd för min del och förmodligen H12 i maj och kanske SM som var mina stora mål detta år.

Jag började träna försiktigt igen i april och med det kunde lämna besked till laget - att om de vill ha mig med i H12 så kan jag vara med (men en god form var inget jag kunde lova). Nu var det ju så att vi hade en första plats att försvara. Vi visste inför start att detta år var det ett ännu starkare startfält än ifjol. Alla 4 presterade bra denna dag och vi fick ihop ca 24 varv under dessa 12 timmar. Vi fick nöja oss med en 3:de plac som vi blev grymt nöjda med.

Ett av målen var nu genomfört.... nästa var SM.

Min andra hälft tyckte inte jag skulle köra XCO SM detta år utan ta det som ett mellanår. Indirekt så ville en del av mig väldigt gärna köra SM och en del inte. Banan är ju grymt bra,  tuff, teknisk och utmanande. Kommer jag att ha möjlighet att träna upp mig tillräckligt när jag även har som mest på jobbet under denna tid? Därav ovissheten beslöt jag och Jonas med fam Bats/Tindberg att planerade in midsommar i Värnamo för att känna på banan och sedan efter det bestämma mig för SM eller inte...
Trots det kändes väldigt jobbigt när vi var i Värnamo och tränade så kände jag att jag kan inte ville hoppa över SM som är på en sådan rolig bana,  så SM "here we come". både för mig och Jonas.

Jag har nog aldrig varit så nervös och fokuserad inför en tävling. Mycket berodde nog på att jag hade en vinst att försvara. Hade ingen aning om hur formen var men hade dock sista dagarna känt mig rätt stark och fått till några veckor med riktigt bra träning.
Det var ett starkt startfällt i min klass som är D 40 och jag visste att detta kommer bli riktigt tufft. Stod längst bak i startfältet men på något sätt så lyckades jag trampa förbi de flesta på startlopen innan vi gick in på stig. Väl där låg jag på en tredje plac och såg att Therese som låg först började få en lucka till oss andra. Tog mig förbi Charlotte och försökte sen hänga på Therese vilken jag lyckade med ett tag.  Therese var grymt starkt och hon fick mer och mer lucka även till mig. Nu var det bara för mig att hålla resten av startfältet bakom mig. Jag var nervös hela tiden under loppet att de bakom skulle komma ikapp. "Hur länge orkar jag hålla denna hastighet..." tyckte mig då och då se att de började närma sig men så var det inte utan jag lyckades ta hem en 2:plac i klassen D 40 som jag är väldigt nöjd och glad för.

Vad har hänt efter det.... inte mycket :)
Jag har verkligen njutit av denna 2:plac,  tränat på men inte för hårt. Jag har dessutom dragits en längre tid med en överbelastning/inflammation i baksidan lår/sätet vilket blir bara värre och värre. Att i grunden varit en löpare och i dagsläget nu inte ens kan springa mer än 1 km innan kroppen säger stopp, så är det nog dags att ta tag i kroppen.
Så jag beslöt  att efter SM verkligen ta tag i  detta och försöka läka ut inflammationen, sköta sjukgymnastiken och den alternativa träningen. Jag måste dock säga att det är sjukt svårt att ta det lugnt. Det är nog lättare att köra på för fullt än att hitta denna mittemellan träning.  Bakgrunden är nog tyvärr att det blivit mycket cykling sista åren och all annan träning uteblivit pga tidsbrist. Något att tänka på...glöm inte styrkan samt stretcha.

Nu ser jag framemot höst och vinterträningen där jag nu inväntar en CX. Jag har aldrig testat cyklocross men har alltid velat testat. Så en lugn(försöka) CX säsong är det jag blickar framemot och andra aktiviteter som vi i teamet har satt ihop. Närmast är Musette CX nu på söndag sedan Tjejcyklingen den 21 okt i Genarp och den andra är Teknikdagen för tjejer 25 nov i Skrylle. Inbjudan finner ni på teamets FB sida.
Hoppas vi syns där! om inte, så ute i skog och mark!

Recension Trek Top Fuel

Nu har vi snart kört ett halvår på våra tävlingscyklar från Trek och därmed bekantat oss med dem tillräckligt väl för att göra en utvärdering av dem. Alla i teamet kör på Top Fuel, Treks heldämpade XC-hoj, och för alla av oss är det första gången vår tävlingshoj är heldämpad.

Kärlek vid första ögonkastet <3

Sandra och Helen kör på värstingmodellen Trek Top Fuel 9.9 medan Malin, Amanda och Jessica kör på 9.8, som är (precis som det låter) en modell ner från 9.9:an. Alla tre 9.8:or har dock uppgraderats med lättare hjul, Malin och Amandas med Stans Valor Pro och Jessicas med Amaton AM-RS.

Top Fuel 9.8 2017

Ramen är exakt likadan, men baksvingen är kolfiber på 9.9:an och aluminium på 9.8:an. Denna skillnad är främst viktrelaterad (vi snackar gram!!) dvs åkkänslan ska inte skilja sig åt. Vidare är 9.9:an utrustad med SRAM Eagle, en extra stor klinga längst in på kassetten som ger dig den där riktigt låga växeln som underlättar vid långa, branta klättringar. I övrigt skiljer sig självfallet alla komponenter åt, där 9.9:an har de absolut bästa och lättaste på marknaden. Men en bättre komponentgrupp skiljer sig inte bara i vikt, utan här handlar det även om skillnad i funktionen, t.ex. smidigare växling. Men de komponenter som kommer på 9.8:an är allt annat än dåliga, så i slutändan handlar det mångt och mycket om vad plånboken tillåter.

Sandra och Helen med en Top Fuel 9.9 2017

Vad tycker vi då?

Det tog lite tid innan vi hittade rätt positionering på dessa heldämpade hojar, men när vi väl lärde oss tekniken har vi bara blivit mer och mer imponerade för varje pass och ny typ av terräng vi kört. Många av oss har verkligen utvecklat sin tekniska förmåga vad gäller hopp och dropp och t.o.m. börjat våga utmana sig själva (vissa av oss lite för mycket ;-)) för att cykeln är så förlåtande p.g.a. sin bakdämpning. Även svängtekniken har utvecklats då vi upplevt att man verkligen kan trycka ner cykeln i svängarna och få rejält med grepp. Vidare kan man säga att med tanke på den förlåtande bakdämparen sparar man mycket kraft då man kan sitta ner i en helt annan utsträckning i tuff, skumpig terräng. Man behöver inte bromsa in inför mindre hinder utan kan bara trycka på och hojen sväljer hela kompressionen och medger accelereration på ett helt annat vis än vi är vana vid. Det kommer kanske inte som en förvåning att vi därför ger dessa båda modeller högsta betyg och vi är superglada att vårt samarbete med Trek Sweden håller i sig och att vi fått fortsatt förtroende att köra på Treks grymma hojar även 2018.