Huskvarna MTB Tour

av Malin Tindberg

Den första upplagan av Huskvarna MTB Tour gick av stapeln i helgen och detta arrangemang ville vi verkligen inte missa. Vi har vid flera tillfällen deltagit i IKHPs tävling ”Huskvarna Mountain” och gillar verkligen banorna de bjuder på. Vi blev inte besvikna denna gången heller. Tyvärr var det bara sex damer på startlinjen i elitklassen och det får vi försöka ändra på till kommande år.

Touren inleddes på fredagskvällen med XCT, ett tempolopp som de gjort som en bergsetapp upp för Strutsabacken (som de kallar den). Vid tempo kör man individuell start, i detta fall med 30 sekunders mellanrum, och den som på kortast tid tar sig i mål vinner. Disciplinen kräver sin disciplin kan man säga. Man har ingen att jaga på samma vis som vid en masstart utan måste hitta sitt eget tempo. Eller försöka komma ikapp personen som startade innan. I det här fallet bestod i stort sett hela etappen av klättring, vilket för egen del gjorde det ännu svårare att hitta ett tempo. Fredagens etapp var den etapp jag fruktade mest. Vi hann precis ut på träning av sträckningen innan tävlingarna drog igång och jag blev positivt överraskad. Trodde vi skulle köra rakt upp på gräset typ, med det var slingrande stig in och ut i skogen och med varierande lutning. Osäker på formen efter en vecka med magsjuka och en i övrigt trasslig säsong visste jag inte hur hårt jag kunde gå ut för att orka hela vägen upp. Planen blev därför att inleda kontrollerat för att sedan ha kraft att attackera det brantare partiet mot slutet av klättringen. Insåg ganska snart att det inte var en jättebra plan, för även om jag var ”fräsch” mot slutet så tappade jag alldeles för mycket tid mot övriga motståndare i början. Tog mig i mål på en femteplats med ett enormt sug att kriga mig till en bättre placering på lördagens XCO-etapp. 

Redo för start

Strax efter ett gick startskottet på lördagen. Träning på banan låg precis innan i tid, vilket jag gillar, men jag hade gärna tränat ett par varv till för att känna mig mer säker på några av de tekniska partierna. Nu var det några av A-linjerna som jag under mitt träningsvarv inte samlat mod till att prova.

Startbenen hade jag i vanlig ordning med mig, men att hålla den farten en längre sträcka orkar jag inte med befintlig form. Efter startloopen gick jag därför ut som femma i spåret. In i första snäva kurvan och där kom jag ifatt Ingrid som råkat lägga sig ner i svängen. Låg på hennes hjul ett tag, närmare bestämt fram till den första längre klättringen, sen såg jag typ inte röken av henne längre. 

Toppen av den första långa klättringen med Sofia jagandes bakom

Det första varvet var tufft med Sofia nästintill klistrad på mitt bakhjul. Tror det var när vi gick in i den längre klättringen på andra varvet som jag började få lucka. Samtidigt började jag stänga igen luckan till Elin, och mot slutet av andra varvet var jag ikapp. Låg bakom ett tag, men bestämde mig sedan för att attackera i den långdragna backen. Tryckte på lite extra i några minuter för att garanterat få en lucka som var tillräckligt stor för att ge mig ett mentalt övertag, och det funkade. Körde lite i ingenmansland, men på fjärde varvet såg jag Jessica på ett ställe där banan gick ihop och insåg att hon inte var så långt framför som jag fått för mig. Detta bekräftades även av några åhörare som hejade på mig i Strutsabacken, men vid det här laget var det bara ett halvt varv kvar. Med facit i hand så körde Jessica fortare än jag, så även om jag fick känslan att jag knappat in, så var det inte så. Höll fjärdeplatsen in i mål och var supernöjd med det. 

Kul att rejsa på värstinghoj!

Hade dagen till ära fått låna Sandras Top Fuel 9.9 för vi tänkte att det skulle vara ultimat med heldämpat på den banan, men utifrån detta hade det också varit till min fördel att ha tränat ett par varv till. Körde i alla fall ytterligare två av A-linjerna som jag inte hade kört under träningen så det var bara stenkistan och stocken som jag inte vågade mig på. Stocken har jag kört tidigare år, men var helt enkelt inte där mentalt i år. Stenkistan började jag mig på att köra på träningsvarvet, men det kändes så ovant med heldämpad hoj, så när Åsa berättade att B-linjen med största sannolikhet var lika snabb var valet enkelt. Även om jag inte gillar att vara en fegis.

På söndagen var det dags för XCC, ett kriterium på en kortare varvbana som arrangören beskrev med ”snabba fina stigar och elljusspår med ett antal kortare stigningar”. I detta läste jag in grusvägsrally, vilket till min lycka och förvåning visade sig vara helt fel. Med knappa 1,5 minuter till Elin som är grymt stark i starten var jag långt ifrån säker på att jag skulle kunna försvara fjärdeplatsen. Starten gick återigen vid ett, medan träningen var någon timme tidigare. Baserat på mina förväntningar hade jag återigen plockat fram min hardtail, något som ev. inte var rätt val då det på träningen visade sig vara en del rotiga partier där man ev. hade kunnat trycka på bättre med en heldämpad hoj. Funderade lite på att byta, men bestämde mig ändå för att köra på min Procaliber. Jag hade ju inte testat banan med Top Fuel:en. Värmde upp i vanlig ordning och rullade sedan bort till starten. Precis som jag anat drog Elin iväg i en hiskelig fart, och jag gjorde mitt allt för att hon inte skulle få för stor lucka. Att behålla fjärdeplatsen var mitt mål för dagen. Luckan upp varierade, och stundvis såg jag inte henne framför mig, men i mitten på andra varvet började jag stänga luckan på ett rotigt parti och var därefter på hennes hjul. Jag låg bakom ett tag men bestämde mig sedan för att gå förbi. Fick en liten lucka men var osäker på om hon bara ville ”vila sig” lite innan ny attack, men hon kom aldrig, och när jag gick ut på mitt fjärde varv mötte jag henne ledandes på cykeln. Hon hade brutit och berättade efteråt att hon inte hade något kvar att ge. Luften gick ur mig lite, men i slutet på femte varvet var Sofia från Hallby helt plötsligt bara några meter bakom så då fick jag lite nytändning och lyckades gasa ifrån henne in i mål. Hon var inget hot i totalen, men jag ville ju inte tappa placering på dagens etapp. Slutade med andra ord fyra vilket jag är nöjd med. 

 

Prispallen för D Elit; 1:a Åsa Erlandsson, 2:a Ingrid Kjellström, 3:a Jessica Blomqvist, 4:a Malin Tindberg, 5:a Sofia Ekdahl

Prispallshäng

Extremt roligt tävlingsformat med olika bansträckningar och discipliner. IKHP kan verkligen arrangera tävlingar. Är nu extremt taggad att påbörja vinterträningen. Mot en starkare, friskare kropp!

Första tävlingen efter kraschen och operationen

I helgen gick årets första deltävling i Västgötacupen av stapeln och som vanligt stod Varbergs MTB som värd. För fyra år sen skrällde jag med vinst i Maxiklassen och fick därmed äran att köra i ledartröja i ett antal deltävlingar. Jag var inte riktigt där i år kan man ju milt säga. :-)

Med en höst präglad av rehabträning och med två månaders stillasittande efter min operation i december var jag väl införstådd med att jag inte skulle prestera som jag önskade, men tävling är ju den bästa träningen, så jag tänkte att det inte fanns någon anledning att inte tävla. Förutom att det är förnedrande att köra dåligt såklart; men jag bjuder på det.

Varbergs MTB 2 dagars 2014

Warren föräldrar var på besök över helgen så vi lyxade till det med lite barnledigt. Körde upp på morgonen för att vara på plats i god tid till träningen på banan klockan 12. Banan erbjöd många tekniska utmaningar, men då jag knappt suttit på min mtb sedan SM hade jag bestämt mig redan i förväg att inte anta några utmaningar. Körde några av A-spåren, men långt ifrån alla. Efter träningen hade vi två timmar till start, vilket faktiskt var ganska skönt. Vi hade med en filt och varsin pastasallad och fick en lugn (barnfri) stund i solskenet.

Värmde upp med teamis Sandra varpå vi begav oss till upprop strax efter 15. Det var 8 stycken anmälda i Dam Elit, men bara 7 till start. Av någon konstig anledning blev jag uppropad först vilket såklart var till min fördel för då fick jag bäst position inför första kurvan efter starten. Startsnabb som jag är var det heller inga problem att ta ledningen in i första backen. Jag har många gånger funderat på att ta det lite lugnare ut från start när jag vet att jag inte har förutsättningar att hålla ledningen, men det är ju lite roligt, så det får motståndarna ta.

Roligt att vara på banan igen

Märkte ganska snabbt att jag körde för mesigt för att kunna hänga på mina vanliga konkurrenter, men pulsen var det då inget fel på. Hamnade lite i ett ingemansland men tyckte ändå att jag fortsatte att trycka på. Möjligtvis att jag saktade ner lite på sista varvet, för jag hade något lägre puls då i jämförelse. Måste verkligen tacka för alla hejarrop längs banan; det gör att man orkar pressa sig lite extra.

Rullade i mål på en femteplats, vilket kändes helt ok, men tidsgapet upp till framförvarande åkare var inte ok. Jag hade inga förväntningar på att prestera, men det kändes lite deprimerande att vara så långt efter de man tidigare kört relativt jämt med. Har tänkt att jag kanske hittar någon typ av form i slutet av säsongen, men efter detta känner jag mig inte lika säker längre. Som tur var körde Sandra till sig en seger och då kunde jag i alla fall känna mig nöjd med hennes och i sin tur teamets prestation.

Sandra och Singletrack Sisters Race Team powered by Musette överst på pallen <3

Nu har vi en välfylld och spännande helg framför oss med teknikdag för tjejer ute i Skrylle på lördag och premiär för X-cup i Klåveröd på söndag. Hoppas vi ses!